Gatuteknik

Street photography är en typ av dokumentärfoto som alla kan syssla med, dock är det rekommenderat att man använder en "riktig" kamera för bästa resultat. Det är att föredra att motivet inte är medvetet om att det fotograferas, ögonblicket man ber om lov att ta bilder (vilket man inte måste göra enligt svensk lag) upphör det att vara street photography.

Bäst bilder får man om man så att säga "skjuter från höften". Det är som sagt rekommenderat att använda en systemkamera med utfällbar skärm utrustad med ett kort teleobjektiv. Själv använder jag ett telezoom med brännvidd på 28-300 mm.

Den tekniska kvalitén är sekundär i den här typen av foto, det primära är att fånga ögonblicken. För att prova på, för att så att säga doppa tårna i vattnet, kan man sätta sig på en bänk vid någon plats med mycket folk i rörelse (som till exempel ett torg) och placera kameran vid sidan om sig på bänken med ett finger på avtryckaren (med kameran ställd på kontinuerlig bildtagning) och köra på. Det blir mycket skräpbilder, men de är bara att radera efteråt och spara guldkornen.

Street photography är som sagt en sorts dokumentärfoto som vem som helst kan syssla med. Det handlar helt enkelt om att fotografera vanliga människor som gör vanliga saker i det offentliga rummet, varken mer eller mindre.

Vad får och får man inte göra? Det är tämligen fritt fram, i det offentliga rummet får man fotografera vem man vill och vad man vill hur man vill, var man vill och när man vill. Enda undantaget egentligen är så kallade skyddsobjekt vilka är lätta att lokalisera då de ska vara försedda med märkning att det är just skyddsobjekt och fotoförbud råder.

Publicera bilderna? Det är nästan lika fritt fram där faktiskt, undantagen är skyddsobjekt (som du ändå inte får ta bilder av) och människor i utsatt situation. Man får inte heller använda bilderna kommersiellt utan direkt medgivande (skriftligt) från personerna i bilderna.

Som sagt, det är tämligen fritt för nästan vad som helst.